Tjugonionde november.
Det är inte du.
Det var aldrig du.
Det kommer aldrig att vara du.
Jag försöker bygga murar, gräva vallgravar å konstruera borgar för att skydda mig själv ifrån ont. Ifrån sånna som dig. Men ändå, trots bra virke, stora spadar å genomtänkta ritningar så lyckas ändå sånna som du att riva å förstöra alltihop. Alla de dagar å nätter som lagts ner på detta för ingenting, för det var för dig så enkelt att jämna med marken.
Och kvar står jag, ensam bland vrak å splitter och väntar på att dammet ska lägga sig så att jag, ännu en gång, kan få se klart å börja bygga igen.
Kommentarer
Trackback
