weeks go by like days.
samma sak, natt efter natt.
ansiktet är hårt tryckt mot den tårdränkta kudden, de häftiga inandningarna
trappas långsamt ner och lämnar bara en utmattad kropp efter sig.
skriket som väntar i halsen drar sig sakta tillbaka igen och väntar.
på ett bättre tillfälle?
eller bara på att jag ska inse att något är fel.
Kommentarer
Trackback
