jag får liksom ingen ordning på mitt liv.

efter att ha fällt några tårer över denna matte och förbannat mig själv över att jag trodde jag skulle klara detta så kom mamma och mig med en semla och lite kaffe. som ett plåster på såret.

jag är en optimistisk idiot om jag säger att jag överlever detta ifall jag bara lägger ner mer tid på, den envisheten övergav mig för ett bra tag sen. men jag antar att ''en optimistisk idiot'' är den jag kommer få vara, i nöd och lust tills detta är över.
nu ska jag gråta några tårar till på Lasses axel innan jag färgar håret. det kommer bli en katastrof det med men för tillfället verkar det ganska passande..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0